Bilen – ett nödvändigt ont?

Det absolut dummaste jag någonsin utsatt min privatekonomi för var att köpa bil.
Jag väntade faktiskt ganska länge med det. Till största delen beror det på att jag väntade ganska länge på att skaffa det lilla körkortet men när jag skulle bli pappa var det dags att ta tag i det hela. Våren 2004 klarade jag såväl teoriprov som uppkörning på första försöket, med viss irritation från dåvarande flickvännen som följd (hon hade nämligen fått försöka flera gånger med såväl teori som praktik). Jag var en lycklig körkortsinnehavare med nästan en månads marginal till 25-årsdagen.
Den första bilen köpte jag dock sommaren innan. Jag vet inte riktigt hur jag övertalades till det, men jag spenderade cirka 10 000 kr (jag är osäker på exakt belopp) på en Volkswagen 1303 S från 70-talet. S stod för sport, men med undantag för att jag nästan körde på bakhjulen vid ett övningskörningstillfälle har jag mycket svårt att förstå vad som skulle vara sportigt med den.
Jag hade haft bilen på sin höjd en vecka när den tvärdog på vägen hem. Den kanske inte trivdes i Väsby, vad vet jag. Vi knuffade och puffade men bilen ville inte starta. Svärfar bogserade hem bilen och bytte diverse delar, tändstift, tändkablar och en massa andra roliga saker. Delarna gick på 1 500 kr, men till slut fungerade bilen igen.
Under en lite längre tur från Stockholm upp mot Dalarna började det plötsligt komma mängder med rök i ventilationen in i passagerarutrymmet. Stopp och undersökning utan att hitta något fel; färden fortsatte problemfritt.
Historien slutade ett drygt år senare med att min far körde bilen till skroten. Jag fick runt tusenlappen. Men den var charmig.
Å andra sidan innebar körkortet att det var dags att skaffa en riktig bil. Det blev en bättre begagnad Volvo V70 T5 för 170 000 kr – där rök i princip hela mitt sparkapital. En stor och rolig motor och toppfart en bra bit över 200 km/h men med bränsleförbrukning därefter. För att inte tala om försäkringspremien. Som 25-åring med nytt körkort ska man inte köra något med mer än 70 hästar; min älskade volvo kostade mig 2 500 kr/mån bara i försäkring.
Service och reparationer för Volvon var inte roligt. Volvokort med 10 000 kr i kredit till att börja med. Service en gång om året och något som gick sönder en gång om året också. Ett motorfel kostade mig 15 000 kr vid ett tillfälle. Det lindrigaste var när gaspedalen gått sönder – det kostade ”bara” 1 500 kr att fixa. Jag amorterade i alla fall någon tusenlapp per månad, men ändå stod man där med mössan i hand och bad om höjd kreditgräns så fort bilen var inlämnad på volvoverkstaden.
Till råga på allt fick jag 70 000 kr för bilen i inbyte efter mindre än två år. Det var sorgligt att bli av med den, men å andra sidan fasade jag för nästa sak som skulle gå sönder. En begagnad bil minskade alltså i värde med 50 000 kr/år; jag hade betalat minst 50 000 kr till i försäkringspremier för att inte tala om bensin, däck och reparationer.
Idag kör jag en Toyota Corolla Stella Touring; ett mer ekonomiskt val, men fortfarande inte billigt. Jag har haft bilen i drygt ett år, sedan den var ny.
Hade jag varit ensamstående utan barn hade jag försökt klara mig utan bil. För att vara realistisk hade jag förmodligen köpt en liten och billig bil. En gammal Suzuki Swift kostar inte mycket i försäkring, drar nästan ingen bensin och kostar inte mycket i inköp. En ny är iofs inte heller så fruktansvärt dyr, men en begagnad för under 20 000 kr räcker långt.
Min dotters säkerhet har dock högsta prioritet. Jag försöker istället att använda bilen så lite som möjligt även om det är svårt. För egen del är det inte så noga, men med henne i bilen vill jag ha en bil som är krocksäker, som alltid startar och där bromsar och liknande system garanterat fungerar.
Men faktum är att en dryg fjärdedel av min månadsinkomst går till bilen.

Andra bloggar om:
, , , , , .

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *